Hmm, hatkärlek, det är precis det jag känner för min rollator. Tanken är att den ska hjälpa mig, en skadad person som behöver hjälp i hemmet alltså. Men jag skulle vilja jämföra min rollator med någon som säger att hen är min vän, en vän som erbjuder sin hjälp när jag behöver det. Men istället för att hjälpa, så bestämmer sig vännen för att fälla krokben på mig... hela tiden!

 

När jag fick min rollator så ÄLSKADE jag den! Den var mitt stöd, mitt "andra" ben. Jag kunde sätta mig och vila på den så fort jag blev trött. Jag kunde frakta saker, mat, filmer, tidningar, kläder tackvare den. Jag sa då att jag aldrig ville lämna tillbaka den, rollatorn var ett stort stöd som underlättade mitt liv...

 

Nu har jag levt med min rollator i 4 veckor... och jag känner mer och mer för varje dag som går att den bara gör livet krångligare för mig. Visst, jag kan fortfarande sätta mig och vila på den och jag kan fortfarande frakta saker på den. Bra. Tack.

 

Men... den kör även fast i varenda liten matta som ligger på golvet, hela tiden. Den väljer även att köra in i alla hörn, i alla bordsben och stolar som finns i närheten (NEJ, det beror inte på chauffören, rollatoren HAR ett eget liv!) Dessutom har den bestämt sig för att om jag fraktar vätska på den, då MÅSTE halva glaset spillas ut varje gång, vilket leder till ytterligare besvär då jag måste torka upp det. Faktiskt så är det så att hälften av alla saker som jag fraktar på rollatorn, väljer den att slänga i golvet... Detta leder förstås till stor irritation hos den handikappade, då det är himla krångligt att torka upp, plocka upp och fixa saker som går fel på ett ben och med en rollator som ALLTID ska vara ivägen...

 

Men NU förstår jag äntligen varför majoriteten av alla rollatorgubbar/tanter är på så dåligt humör, nu förstår jag varför de är bittra och ständigt klagar på allt och alla. Man blir bitter, irriterad och på dåligt humör när man kör rollator! Tänk dig själv, hur skulle du reagera om din "hjälpsamma vän" hela tiden fäller krokben för dig?!