Eller skulle du köpa en orm om du hade ormfobi?!

 

För tre veckor sedan gjorde jag något som jag aldrig trodde att jag skulle göra, jag gjorde något som krävde att jag måste utmana mig för min absolut största rädsla.

 

Jag köpte en bil.

 

De som känner mig väl vet hur mycket jag hatar att köra bil. Jag tog körkortet när jag var 18 år, för snart 15 år sedan. Sedan dess har jag inte kört många mil. Jag har aldrig någonsin satt mig frivilligt bakom ratten, utan enbart om någon har tvingat mig eller om jag inte har haft något val. Jag har varit livrädd för att köra bil och jag har alltid jämfört det med andra fobier. Om jag har vetat om att jag måste köra bil om några dagar så har jag genast fått panik, haft svårt att sova och stressat upp mig oerhört inför bilturen. Bara tanken av att jag måste köra bil har gett mig handsvett. När jag väl satt mig i bilen så har jag darrat i hela kroppen. Senast jag körde bil var 3 år sedan och då körde jag ca. 5 km. Totalt under de senaste 10 åren gissar jag att jag har kört max 10 mil och det har alltid varit med en passagerare i bilen. Senast som jag körde ensam minns jag knappt...

 

Jag har alltid önskat att min extrema rädsla för att köra bil skulle överge mig, men det har den inte gjort. Då jag inte lever med någon som kan skjutsa mig överallt längre, så har jag känt mig lite låst de senaste åren. Värst var det förra sommaren då jag inte kunde åka till badstranden varma sommardagar. Och det var då jag insåg att jag måste ta tag i min rädsla. Mitt mål var att köpa en bil den här våren så att jag kan känna mig fri i sommar och åka till stranden precis när jag vill.

 

För några veckor sedan var pappa och jag ut och provkörde bilar, det var då första gången på 3 år som jag körde. Och ja, jag var sjukt nervös! Efter att ha kollat på flera bilar så hittade vi till slut den perfekta bilen till mig. Den hade allt jag ville ha och var t.o.m rätt färg.

 

För en vecka sedan var det då dags för den stora utmaningen: att köra upp bilen från Fränsta till Umeå. Det är en sträcka på 35 mil och alltså längre än vad jag kört totalt under mitt liv. Dessutom skulle jag köra upp den helt ensam, utan passagerare som kunde vägleda mig.

 

Nervositeten och paniken när jag satt mig i bilen och började köra var en enorm och jag upprepade för mig själv flera gånger "ta det bara lugnt", vilket jag också gjorde. Fyra timmar senare var jag framme och adrenalinkicken som jag fick när jag klev ur bilen i Umeå var enorm. Jag hade lyckats!

 

I fredags fortsatte resan hem till Skellefteå och jag körde ytterligare 13 mil i min lilla vita pärla. När jag klev ur bilen i Skellefteå kändes det som att jag hade vunnit över min största rädsla, jag hade lyckats göra något som jag faktiskt aldrig trodde att jag skulle våga. Jag hade kört bil ensam i totalt 47 mil och jag var i mål. Enormt häftig känsla! Du som har utsatt dig för en fobi förstår säkert vad jag menar...

 

I går valde jag att köra till Solbackens shoppingcentrum bara för att få ut och köra lite. Det är fortfarande med en viss nervositet jag sätter mig bakom ratten, men jag är absolut inte livrädd längre och det känns så himla skönt.

Jag hoppas att jag en dag sätter mig i bilen utan att tänka tanken och utan att förbereda mig innan.

 

Hur som helst så är jag så sjukt nöjd över att jag vågade ta tag i min bilrädsla, tror det kommer leda mig till större frihetskänsla och en ännu roligare sommar.

 

Nån som vill ha skjuts kanske?!