Jag har inga planer på att skicka ett brev till statsministern...

... inte heller till regeringen, arbetsförmedlingen eller Skellefteå kommun. Men om jag skulle göra det så skulle det stå ungefär så här...

 

******************************************************************************

 

Hej

Jag heter Sofie, är 31 år och…

 

… jag älskar att arbeta. Jo, det är sant. Jag älskar att känna att jag gör nytta, jag mår bra av att känna en gemenskap med kollegor, jag uppskattar min lediga tid mycket mer när jag arbetar, jag gillar att betala skatt då jag vet att det är pengar som på nått sätt kommer tillbaka till mig och andra människor i samhället. Dessutom tjänar jag pengar när jag arbetar, pengar som jag gärna gör av med genom shopping och resor i Sverige. Att arbeta innebär väldigt många positiva saker för mig. När jag var 15 år lyckades jag inte få något sommarjobb därför valde jag att starta upp en egen verksamhet så att jag kunde arbeta på sommarloven. Ja, redan då var det viktigt för mig att arbeta. Jag är säker på att jag har ärvt min höga arbetsmoral efter mina föräldrar, då jag alltid har sett dem åka iväg till arbetet utan att någonsin klaga.

 

Dessutom har jag haft turen att vara fullt frisk under hela mitt liv. Jag mår inte psykiskt dåligt på nått sätt och jag är aldrig sjuk, eller där ljög jag, en lättare förkylning kan jag känna av vartannat år ungefär, men det är sällan så allvarligt att jag blir sängliggande. Jag har också haft turen att födas med en fullt fungerande kropp, jag har alla kroppsdelar på plats, jag har inte ont i leder eller rygg och jag behöver inte äta några mediciner inte ens huvudvärkstabletter. Jag känner en enorm tacksamhet över att jag har en frisk och fullt fungerande kropp. Livet blir så himla mycket lättare när en mår bra.

 

Jag har även haft turen att arbeta med fina kollegor och duktiga chefer under mitt liv. De har gett mig positiv feedback, fina referenser och arbetsbetyg som jag gärna visar upp. Deras ord har lett till att nya arbetsgivare vågar ge mig en chans att arbete hos dem. Och som sagt, jag älskar ju att arbeta.

 

För ungefär 1 år sedan tog jag äntligen min examen vid Luleå Tekniska Universitet, en filosofie kandidatexamen med företagsekonomi som huvudämne. Jag är otroligt tacksam att jag har fått möjligheten att under tre år utbilda mig inom ett område som intresserar mig, jag är även väldigt nöjd och stolt över mig själv som faktiskt lyckades genomföra utbildningen med lyckat resultat.

 

Efter min examen hade jag turen att få ett tillfälligt arbete som ekonomiassistent i Stockholm, 80 mil från mitt hem. Då det var ett arbete som jag verkligen ville ha och då jag älskar att arbeta så tvekade jag inte en sekund på att bosätta mig på i annan stad en period. Självklart vill jag helst arbeta här i Skellefteå, men om det inte finns arbete här i stan åt mig, så känner jag att jag inte har något val. Vad gör man inte för att få jobba? Det kändes fantastiskt att få arbeta med det som jag hade valt att utbilda mig inom. Jag trivdes jättebra med arbetsuppgifterna och med kollegorna. Tyvärr var det bara en tillfällig anställning och sedan två månader tillbaka är jag arbetslös.

 

När jag skrev in mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen här i Skellefteå var handläggaren mycket positiv till min utbildning, till den lilla erfarenhet jag hade lyckats samla ihop och till mitt engagemang. Hen menade att med min bakgrund och med min inställning kommer jag ha ett arbete inom två månader.

 

Idag har det gått två månader och jag är fortfarande arbetslös. Jag har sökt nästan 100 arbeten över hela Sverige, både arbeten som kräver min utbildning och arbeten som inte kräver någon utbildning alls. Jag har även varit på flera intervjuer under dessa två månader. Då jag inte har några barn eller egen familj som behöver min närhet så ser jag det inte som ett problem att flytta långt, därför väljer jag att söka alla arbeten som verkar passa mig, vart än i Sverige det är.

 

Jag tillhör inte de som påstår att det inte finns några arbeten. Tvärtom! Idag fanns det nästan 600 annonser på Platsbanken där företag söker ekonomiassistenter och redovisningsekonomer. Dessutom finns det 350 annonser där företag söker administrativa assistenter. Det är fler annonser än vad jag hinner gå igenom och skicka iväg ansökningar till. Arbeten inom mitt område finns det gott om. Sen finns det ju alla dessa företag som behöver anställa men som inte annonserar…

 

Den senaste tiden har jag varit på tre anställningsintervjuer för arbeten som ekonomiassistent på företag här i Skellefteå. Efter alla dessa tre intervjuer har det stått mellan mig och en annan person. Jag har fått samma kommentar från alla tre arbetsgivare ”-Sofie, du har rätt utbildning och du har en personlighet och ett engagemang som skulle passa hos oss, vi har fått ett positivt intryck av dig men… du har inte riktigt den erfarenhet som vi önskar och därför får den andra personen tjänsten då hen har större erfarenhet…”

 

Tre intervjuer, tre liknande svar… tre negativa besked för min del.

 

Nu undrar jag: Vad kan JAG; en utbildad, arbetsvillig, fullt frisk människa göra för att få större erfarenhet inom mitt område? Just nu sitter jag hemma i soffan och söker arbete samtidigt som a-kassan betalar ut pengar till mig och det ger mig INTE någon erfarenhet. Det verkar ju vara precis det, erfarenhet, jag behöver för att faktiskt få ett arbete. Vad kan JAG göra för att skaffa mig erfarenhet samtidigt som jag (över)lever på a-kassa? Det kan väl inte vara meningen att jag ska sitta hemma i soffan och vänta eller?

 

Min andra fundering är: vad gör arbetsförmedlingen för personer som mig? Vilken hjälp kan ni erbjuda mig, en utbildad, arbetsvillig, fullt frisk människa som söker arbete aktivt och som blir inbjuden på anställningsintervjuer men som faller på avsaknaden av erfarenhet?

 

Idag tvingas svårt sjuka, skadade, deprimerade och människor med sorg ut i arbete trots att de själva anser att de inte har kraft och ork till att jobba. Varför? Varför tvingar ni inte ut mig i arbete istället? Jag står ju här, fullt frisk och redo att arbeta 100%. Varför sliter ni inte efter mig? Hur kan ni tillåta att människor som mig sitter hemma och lever på bidrag?

 

Jag är övertygad om att det är väldigt många människor som är i min situation, människor som skulle göra ett utmärkt jobb på en arbetsplats bara de får en chans. Jag är övertygad om att om man tillåter människor i min situation att komma ut på en praktikplats, så skulle alla vi bli utskrivna från arbetsförmedlingen väldigt snabbt. Jag är så optimistisk att jag tror att om jag hade fått kommit ut på en praktikplats den 1 oktober, min första arbetslösa dag, så hade jag inte varit inskriven på arbetsförmedlingen idag… Jag tror faktiskt att jag isåfall skulle ha haft en anställning här i Skellefteå idag.

 

Personer som är i min situation skulle inte behöva hjälp med att få en praktikplats, vi är självgående och skulle kunna fixa det på egen hand. Det enda vi behöver är Er tillåtelse att gå ut på praktik, för det är där vi kommer skaffa oss den erfarenhet vi just nu saknar.

 

*********************************************************************

 

Nä, jag tänker inte skicka iväg nått brev, men jag tycker det är fel och himla konstigt att arbetsvilliga människor får sitta hemma i soffan och leva på bidrag, när vi faktikst kan och vill jobba och dra in mer skatt till Sverige...


Är det okej?!

Många gånger får jag en känsla av att det är okej, att det är accepterat att prata nedlåtande om sig själv, både sin kropp och sig själv som person. Både i verkliga livet, bland vänner och i bloggar kan man läsa/höra kommentarer som "Jag känner mig så ofräsch, jag känner mig sunkig och ful, jag är så himla dålig..." Även jag gör dessa uttalanden ibland.
 
I media peppras vi ofta av självförtroende-tips. Vi läser böcker om hur vi ska älska oss själva och trivas i vår egen kropp. Vi får lära oss att vi ska sätta upp lappar på spegeln med citat "du är fantastisk" och liknade. Trots det är det mer sällan, nästan aldrig, som man hör personer säga i förbi farten: "jag är så himla bra, jag är så nöjd med mig själv, idag känner jag mig så himla fräsch, så snygg..."
 
Är det okej att tycka att man själv är bra?
(-Ja, men säg det inte högt bara... eller?)
 
Är det okej att stå och beundra sin egen kropp framför spegeln?
(-Ja, men gör det inte så nån annan ser det... eller?)
 
Är det okej att vara nöjd och stolt över sig själv när man fick G på en tenta, fast maxbetyget var MVG?
(-Ja, men låtsas att du är supermissnöjd med ditt resultat... eller?)
 
Är det okej att säga till folk att man är stolt över det man har presterat, att man är nöjd med sin kropp, att man trivs och älskar sig själv? Om det är okej att prata/skriva dåliga saker om sig själv så borde väl det vara okej att berätta om sig själv på ett mer positivt sätt, eller?!
 
Ja... det är just det här jag har ägnat morgonen åt att fundera på...