För mig betyder självständighet även att man klarar sig själv och att man löser problem som uppstår på egen hand. Jag har alltid sett mig själv som en självständig person (vem gör inte det?!). Jag minns känslan när jag som 19- åring flyttade 50 mil från mina föräldrar, fick ett arbete och så småning om ett eget boende. Jag klarade mig själv, utan anhöriga i närheten, jag fick själv lösa problem som uppstod i vardagen. Mina föräldrar kunde inte åka och handla åt mig när jag var sjuk, de kunde inte laga min cykel när den gick sönder eller skjutsa mig hem när jag hade köpt en ny TV, dessa problem blev jag plötsligt tvungen att klara själv. Jag handlade trots sjukdom, jag försökte laga cykeln själv och körde hem den stora TV.n i en taxi... Jag klarade mig själv.

 

När jag levde i ett förhållande "tappade" jag lite av min självständighet. Plötsligt blev dessutom mitt tålamod väldigt kort. Jag försökte alltid lösa problem på egen hand, men jag gav upp väldigt snabbt och tog istället hjälp av min dåvarande sambo. Jag minns att jag kände mig mer och mer beroende av honom och att min självständighet sakta försvann...

 

Nu när jag är singel försöker jag hitta den självständiga Sofie igen. Jag ser mina singel-vänner och beundrar deras självständighet. Nyligen frågade jag min 27-åriga tjejkompis vad hon hade gjort under dagen. Hon svarade : "Jag har bytt däck på bilen, jag var lite orolig att mina naglar skulle gå sönder men det gick bra..." Bytt däck på bilen... kommer jag någonsin klara det själv tro?! Samma tjej har dessutom åkte ensam på en roadtrip genom Sverige på sin MC. Imponerande! Kommer jag någonsin våga åka ensam på semester tro?!

Jag ser hur mina vänner, som varken har familj i närheten eller någon partner, bara löser problem som uppstår utan att ge upp. De skruvar möbler, drar sladdar, de lagar saker, de behöver ingen hjälp från omgivningen, de klarar sig själv... och de verkar ha världens längsta tålamod! I höstas fick en av mina självständiga vänner hjälpa mig att pumpa min cykel. Varför? Jag visste inte hur man gjorde... jag hade nämligen aldrig gjort det tidigare.

 

Jag vet mycket väl att man kan vara minst lika självständig när man har lever med en partner och när man har föräldrar i närheten, men troligtvis blir livet något enklare för alla dem som kan ta hjälp av sina anhöriga i vardagen. Och eftersom jag tror att Livets mening är att hjälpa varandra, så ser jag det dessutom som en styrka att kunna/våga fråga om hjälp... men har man inte den möjligheten så ser jag tydligt att man kan klara sig himla bra i livet ändå!

 

Nu: ut i solen...