"Det är inga problem, visst klarar jag det..." är en tanke som jag tänker väldigt ofta. Jag är en person som alltid tänker att saker och ting löser sig även om jag förstår att det kommer bli en utmaning. 

 

Idag klev jag upp kl. 6.00 för att hjälpa Isabella på Friluftsdagen. Hon skulle ta skolbussen till Sidsjöns slalombacke och jag blev tvungen att ta en stadsbuss. Min tanke var att min buss skulle stanna nära slalombacken... det gjorde den inte... Jag hoppade av vid slustation, frågade några killar hur man tar sig till slalombacken och de svarade vänligt "följ bara det här skidspåret så kommer du dit...." Så klockan 9.00 imorse började jag, mina kryckor och min onda fot att gå elljusspåret. För varje steg jag tog sjönk fötterna ner 3cm i snön och varje gång jag satt ner höger fot sa jag Aj! Det gjorde ont, ont, ont och jag hade ingen aning om hur långt jag var tvungen att gå, men jag gick och gick.... Ge upp kunde jag ju inte göra. Bella väntade ju på mig vid backen.

 

På min väg genom skogen funderade jag på om jag är puckad som gav mig på detta?! Och om det är vanligt att skidåkarna möter en tjej på kryckor och som pratar med sig själv i skidspåret?! Kändes lite komiskt.... Men till slut såg jag flaggor och jag förstod att målet var nära. När jag kom fram stod en glad Isabella i värmestugan och vinkade till mig genom fönstret. Resten av dagen satt jag i värmestugan, drack varmchokla och vilade min svullna fot. Nu kanske ni tror att jag gick flera timmar, flera kilometer... men nej, det kändes bara som det. Det var ca. 1.5 km som jag gick på ca. 25 minuter. Jag får se det som ett bra träningspass :-)