Jag har alltid älskat att flyga.

Tills för 6 år sedan, efter en resa hem från Turkiet, då jag plötsligt blev flygrädd efter en jobbig resa. Trots det flyger jag ofta ändå. Men väljer alltid en plats långt bak i flyget, sitter alltid på en plats vid gången, blundar alltid när flyget lyfter samtidigt som jag ber några extra böner till Gud och känner hur handsvetten rinner och hjärtat slår hårt.

Det är gruvsamt att flyga helt enkelt och ja, jag har fått riktiga panikångest-attacker ett par gånger när jag flugit.

 

I onsdags var jag på en snabbvisit i Skellefteå. Jag flög upp och bestämde mig för att utmana mig för min flygrädsla. Jag bokade en fönsterplats i mitten av flygplanet. Och när planet lyfte kollade jag ut genom fönstret hela tiden... och det kändes faktiskt inte särkilt jobbigt, men lite handsvett kände jag ändå. 

 

På vägen hem gjorde jag precis samma sak. Wow, vilken flygresa det blev!

Jag bara älskade att sitta där uppe i flyget och se hur människor, bilar, villor, sjöar och skogar bara blev mindre och mindre och mindre ju högre upp vi kom. Jag kunde inte sluta titta ut genom fönstret.

 

När vi kom in mot Arlanda så fick vi inte landa, då det var kö in på landningbanan. Så vi var tvungen att flyga runt, på ganska låg höjd, över Stockholms stad i ca 10 minuter. Utsikten var magisk! Det var sent på kvällen och mörkt men hela Stockholm lyste av lampor. Och vi bara snurrande runt däruppe. Jag såg alla byggnader tydligt, kaknästornet, Gröna Lund, NK, Globen, slottet... Stockholm om natten är otroligt vackert från ett flygplansfönster. Jag ville verkligen inte landa...

 

Så, plötsligt är jag inte flygrädd längre, tvärtom... Sätter mig gärna på ett flygplan igen.

Tjoohooo!